Sulan om namnet Sulan
Hallå där, Hans Lennart Adler – mer känd som ”Sulan”!
Vi måste ju börja med den självklara frågan – hur fick du egentligen smeknamnet Sulan?
– Haha, ja, det är faktiskt en ganska rolig historia! Allt började någon gång 1971–1972, när jag jobbade hos Lasse Gärtner, som var från Skåne. Jag hade varit uppe i Stockholm och sett att de använde sviktsulor på hästarna. Här hemma på västkusten var det lädersulor som gällde. Så när jag kom hem fick jag en idé – jag skulle helt enkelt göra egna sulor! Tage Johansson på Stall Mässing hade en skrotfirma och berättade att han hade någon sorts plastmaterial som jag kunde få. Jag fick även tag på två stora läderhudar, köpte lite lim och satte igång. Det blev väl en 40–50 sulor som jag skar ut helt för hand. Man kan säga att jag drog igång en liten sulfabrik! Sedan gick jag runt på stallbacken under storloppsdagarna och försökte sälja mina uppfinningar. En av mina första kunder var faktiskt Stig H. Johansson, som var ganska ny som tränare på den tiden.Jag minns särskilt Sören Nordin. Han tog en av sulorna och bet i den! Jag vet inte riktigt om han ville testa kvaliteten eller om han bara var hungrig. Sedan ville han ha kvitto också. Problemet var bara att jag var 15–16 år gammal, hade hoppat av skolan i nian och knappt visste vad ett kvitto var för något. Då flinade Sören och sa:
”Jaså, du är en sådan svartegubbe!”
Men sedan började Håkan Wallner prata om patent och då blev jag lite bakrädd. Jag tänkte att det där kanske var mer komplicerat än jag hade räknat med, så jag slutade sälja sulorna.På den tiden jobbade jag i stenstallet på Åby, där Uno Norberg var stallgranne. Han började kalla mig för ”Sviktsulan”, vilket så småningom kortades ner till ”Sulan”.Och det namnet har hängt med sedan dess! Jag trodde väl aldrig att smeknamnet skulle följa mig hela livet, men min gamla svärmor tyckte till och med att jag skulle ta det som efternamn. Jag gick inte riktigt så långt, men jag skrev faktiskt in Sulan i min vigselring! Numera skriver jag under med Sulan och det är aldrig någon som kallar mig Hans längre.
Jag har till och med spelat fotboll några gånger med prästen här i bygden. När han sprang runt på planen och ropade ”Sulan! Sulan!” flera gånger, då tänkte jag:
– Ja, när till och med prästen har döpt om en, då är man väl officiellt nydöpt! Haha!
I fredags tog du årets andra seger som tränare när Do You Wanna Dance vann på Sundbyholm. Det måste ha varit kul?
– Ja, det var riktigt roligt! Jag var ganska klar på henne innan loppet. Vi ringde runt till olika ryttare och sa att det var klart. Jag sa bara till henne: ”Rid på du!” Och det gjorde hon ju också, så det var kul!
Hur kunde det vara så klart, alltså att hästen bara skulle vinna?
Conny Karlsson ska skänka en vagn till en insamling till Barncancerfonden och han ville att jag skulle prova den. Så då körde jag Do You Wanna Dance och hon kändes verkligen fin. Det var då jag fick känslan att det här kommer bli bra.
Hur ser det ut på gården nu för tiden, har du många hästar i träning?
– Nej, det är bara Do You Wanna Dance jag tränar själv. Men jag och Jonathan Carré tränar ihop och han hyr boxar av mig. Nu ska även Erik ”Geta” Andersson flytta in, så det blir lite folk här. Det är kul att ha hästar på gården och att det händer lite grejer!
Och du har redan bokat in nästa Frankrikeresa, har vi hört?
– Jajamän, resan till Prix d’Amérique och Nice är bokad! Jag var på mitt första Prix d’Amérique redan 1973 och jag har faktiskt sett samtliga vinnare genom åren, förutom Scotch Fez.
Men då var ju inte Sulan född!




