Kärlek till hästen

I lördags hade jag en ledig dag. Faktiskt den första lediga dagen sedan 2011, dâ jag senast var anställd av en annan tränare. Kanske är det för att jag har förmânen att jobba med det jag tycker om, eller helt enkelt för att jobbet i sig är fritt och att det hela tiden händer nya saker, som gör att kroppen inte reagerat.
Trots att jag utan problem kan jobba 7/7 och ibland dubbelt sâ länge som ett vanligt arbetspass sâ mâste jag erkänna att jag inte längre har det driv som krävs för att göra saker utöver mitt jobb. Min egen häst fâr ibland stâ undan när arbetsdagen är slut. Likasâ vänner och sociala event.
Därför är jag sâ himla imponerad av de som fâr ihop allt. Som har engagemang och motivation att bolla med olika saker före och efter sitt vanliga arbete.
Jag känner de som har flera olika jobb. Växlar mellan dagskift och nattpass. Men som ändâ pâ den lediga tid som bjuds orkar att dra pâ sig stallkläderna och köra eller rida. En av dessa tjejer vet jag har en passion för monté och pâ nâgot sätt lyckas hon fâ ihop sina olika arbetspass med extrajobb i stall där hon erbjuder sina tjänster att rida montéjobb. Allt för att fâ in en fot och sedan om det vill sig väl, fâ chansen att sitta otaliga timmar i en hästbil för att fâ fyra minuter pâ banan tillsammans med hästen i ett lopp. Oavsett om det är en bra häst eller inte.
Det är passion.
Jag har en vän pâ Malta som har fyra travhästar. Sommartid sâ gâr han upp kl 3 pâ morgonen för att hinna köra dessa innan det är dags att gâ till jobbet. Efter arbetstid sâ gâr det inte, dâ det är för varmt. Men även kvällarna tillbringar han och hans familj i stallet innan han gâr till sängs för ännu en tidig väckning.
Jag hoppas verkligen att denna kärlek till hästen och vâr sport kan leva kvar i skuggan av den allt mer framâtgâende speltrenden. Med handen pâ hjärtat tror jag det blir svârt. Idag finns inte längre de unga tjejerna och killarna i stallarna som pâ lediga dagar och helger bara kommer till stallen för att fâ chansen att andas häst. Den lilla tjejen som sitter uppkurad i ett hörn i boxen och ömt klappar pâ älskingshästens mule har ocksâ försvunnit.
Travskolorna har gjort ett jättejobb, men det krävs mer.
Det fâr inte bli ett renodlat intresse av tävlingsbiten som lockar de unga till travstallen. Här i Frankrike ser man tydligt att de yngre inte vill börja frân botten. Trots att 99% av de i stallarna kommer frân nâgon av landets travskolor sâ anses inte rent stallarbete som nâgot viktigt. När det är dags att hitta praktikplatser där de ska ut och jobba (här jobbar man tvâ veckor och gâr i skolan tvâ veckor frân och med det att man fyllt 14 âr och normalt sett frân ârskurs tvâ tills avslutningsdags.) sâ stâr tränare där man ”slipper mocka boxar” högt pâ önskelistan.  Och dâ fler och fler tränare tar in billig arbetskraft frân östländerna till dessa typer av jobb sâ finns det faktiskt lärlingar som aldrig behöver mocka en box.
Men vem lär sig att läsa av hästens hälsa och välmâende om de enklare jobben sköts av nâgon annan.
Precis som att det viktigaste som finns för att utvecklas ocksâ innefattar att rida och köra sâ mânga svâra och dâliga hästar som möjligt.
Att verkligen köra häst eller veta hur man hjälper upp en häst genom en kurva i sadeln är det inte sâ mânga som behärskar av den nya generationen. Numera sâ är de flesta hästar sâ travsäkra att det mest är att âka med.
Jag hoppas att travsällskapen tar tillvara den kunskap som 50+ generationen besitter för att föra den vidare till de nya. Mânga pratar om extremt mânga galopper i loppen. Lätt att alltid skylla pâ barfota (även om det är ett problem med barfotatävlandet i tid och otid) men hur mânga galopper hade kunnat undvikas med rätt kusk i vagnen… Det kan vara därför tränarbarn oftast lyckas i branchen. De fâr vara med frân grunden och fâr den lärdom och kunskap som krävs att verkligen köra häst.
Men hur förmedlas denna kunskap till de som inte har den förmânen?
14795679_10209995233452602_471781070_o
 

Lunch i Lyon
Bruce Springsteen 70 - Tribute
Glenn Strömberg 25 september
Svenskt Mästerskap 12 oktober

© Åbytravet 2019