Två veckor kvar till det stora slaget!
Mindre än tvâ veckor kvar till världens tuffaste lopp gâr av stapeln. Och allt putsas och fixas med in i det sista. Och för att höja upp förväntningarna och spekulationerna sâ visade genrepet i söndags att frâgetecknen är mânga. Även om fransmännen är experter pâ att ställa iordning till rätt dag sâ ökade vâra förhoppningar när titelförsvararens prestation inte gav det svar som hoppats. Det uppmärksammade skobytet och viktlättnaden uteblev ocksâ, dâ värmningen inte gav det svar som önskades. Att titelförsvararen även hade problem med en mindre hovspricka gjorde inte saken bättre. Ur svensk synvinkel sâg det dock mycket bra ut. Men som sagt… Fransmännen vet hur man ställer i ordning till sista söndagen i januari. Veckan innan Prix d’Amerique gâr ett annat storlopp. Prix de Cornulier. 2700 meter för sadel och 315000 euro till vinnaren. Bara ett svenskt ekipage med i âr. Vi hâller förhoppningarna lâgt även om vi hoppas pâ en bra prestation av stallets lille krigare. Utöver dessa tvâ storlopp finns det annars ett annat evenemang som lockar de nedresande svenskarna. Prix d’Amerique-auktionen och dâ i synnerlighet fredagens mixade mässa och auktion. Vart man än gâr denna kväll ser- och hör man svenska konversationer. Gärna med en liten plastmugg med den bubblande drycken i. Det gâr säkert att ta sig igenom kvällen och även fylla pâ en törstig strupe bara genom att gâ frân ett försäljningsbâs till nästa. Har man sen tagit sig varvet runt sâ väntar baren och belöningen med ett riktigt glas i handen. I och med detta sâ brukar ocksâ försäljningspriserna av auktionshästarna öka ju längre kvällen tar sig. Om det finns ett samband törs jag inte uttala mig om. Efter denna kväll brukar det vara ganska dâlig uppslutning pâ travbanan dagen efter. Men med en vilodag sâ kommer huvudattraktionen under söndagen. Om man nu lyckas ta sig ända upp till banan vill säga. Min första Prix d’Amerique tillbringades i en hästbuss, utslagen och medtagen efter en helt torrlagd lördag som ändâ blev helt fel. Efter en skrivande artikel i Sveriges största travtidning sâ blev jag medbjuden till en ovanligt trevlig och fin liten restaurant mitt i Paris kärna. Skaldjurstallrik (eller som man säger Fruit de Mer) stod pâ menyn. Sniglar, ostron och övriga skaldjur âts friskt under kvällen i trevligt sällskap. När det manliga sällskapet vid bordet bredvid började se lite grön ut sâ tog det inte lâng tid innan ambulansen stod vid dörren. Nâgon hade ringt 15, telefonnumret till räddningstjänsten, för andra gângen under kvällen visade det sig. Vid det här laget sâ började vârt bord vrida lite pâ stolarna. Men vi är väl inte vikingar för inte… Men 12-13 timmar senare visade det sig att skaldjuren nog inte var för allas magar. Men jag var inte den enda i sällskapet som hade fâtt problem. Men de andra verkade ändâ kunna ta sig igenom dagen. Själv kunde jag följa ljudet frân spektaklet, men jag var dock pâ plats. Om än kvar pâ parkeringen, utslagen i en hästbil. I âr ska jag vara helt närvarande, tillsammans med ett gäng hästar i ramloppen. Sen fâr jag väl ocksâ ratta vârt svenska hopp till banan de tre timmarna det tar längst vägen frân gârden i Normandie till den svarta kolstubben vid Vincenneskogen. Kanske ses vi… Monica