Ny blogg från Monica Hellqvist

Lördagen den 26 november körs Prix de Quimper pâ Vincennes stora bana.
Just detta lopp var startskottet för min tillfälliga Frankrikeresa som kom att sträcka sig långt mycket längre än vad som var planerat. För exakt 11 år sedan satte jag för första gången mina fötter pâ fransk mark. Efter ett dygn i Aris hästbuss där vi kröp fram längst autobahn i Tyskland pga snöstormen som då rådde, nådde vi till slut vår destination i det lilla samhället Marolles en Brie och Grosbois. Fransk travsports stolthet och bara några mil utanför Paris ligger hästcentret som vintertid inhyser drygt 1200 tävlingshästar. Alla med ett enda mål i siktet; att komma med i startlistorna till något eller några lopp på Vincennes. Här pâ denna anläggning packade jag upp mina väskor tillsammans med mina två hästar jag fått med mig frân Sverige, Count Go och King Cobra. I och med denna flytt så avslutades mitt mångåriga samarbete hos en av de allra bästa tränarna i Sverige. Men samtidigt sâ har det sedan fortskridit år efter år. Jag har alltid haft Veijo i min rygg och han har alltid varit den som på något sätt hållit mig kvar ur gärdsgårdstravets bakgator då han i perioder skickat ner någon häst som hävdat sig i de lite större loppen. Utanför landsortstravet i söder.
Men tillbaka till Prix de Quimper… År 2005 var vi alltså där. Det var den 3 dec. Första starten pâ fransk mark. Pâ nationalarenan Vincennes. Då kördes loppet över 2100 meter bakom bilen. Ett varv pâ stora banan, som innehåller både en kraftig nerförsbacke och en stor uppförsbacke på bortre långsidan. Vi slogs ur underläge då vi mötte fina Laura d’Amour och svenskhästen Red Chili Pirat. Men precis som många gånger innan så överraskade han oss alla och Veijo och Count Go fick skära mållinjen som vinnare i detta lopp. Då fick man 27 500 euro i segerbonus. Årets vinnare kommer få en segercheck på 40 500 euro. Och då räknas Prix de Quimer som vilket vardagslopp som helst.
Vincennes vintermeeting lockar de bästa och starkaste hästarna varje år. Aldrig är det så svårt att sätta nosen först som under perioden november-februari. Alla siktar hit. Prispengarna är enorma och en femteplats motsvarar en vinst pâ vilken annan bana som helst. Men i det ögonblicket hästen skär mållinjen som etta så är det fâ som ens tänker på prispengarna. För just i det ögonblicket är det bara äran och lyckan att ha en häst som faktiskt har lyckats vinna ett lopp på denna kolstybbsbana.
För en liten klick är det sista söndagen i januari som gäller. Men för oss alla andra är det just vardagstravet som gäller. Nu är det allt mer svenska tränare som satsar på fransk trav och då ser vi också fler och fler svenska hästar i startlistorna. Men majoriteten av dessa slåss om de mindre prispengarna. Men bara att vara med gör att man får chansen att andas in atmosfären som råder på Vincennes. Jag har haft franska hästägare som efter 20 år som ägare äntligen lyckats få en häst till start på Vincennes. Denna bana är en riktig nationalarena och strävan efter att ha en häst som duger gör att enbart hästens och ägarens namn i startlistan fortfarande känns stort för de som är på plats. Och på stallbacken pratas det häst. Inte spel. Till Vincennes kommer de hästar som är preparerade just inför dessa fâ vintermånaderna. Här är prispengarna så stora att bara en enda vinst ger mer än en handfull vinster ute på småbanorna. I huvudsak är Vincennes en skådeplats där de största och bästa tränarna gör upp om prispengarna. Men ibland så lyckas även de mindre och det ger näring till drömmar och förhoppningar hos alla de närmare 1000 tränare runt om i landet. En gång, bara en gång…