Nya ord från Monica i Frankrike!

Tillbaka igen med ett nytt inlägg. Det har gått några veckor sen sist. Men det har helt enkelt inte funnits något att skriva om. Eller, jo det har det väl… Men motivationen har svikit.
Varje gång jag slår pâ datorn så läser jag om ytterligare något negativt som hänt inom travets värld. När man sen läser en del inlägg från folk som inte har någon anknytning till travet så inser man att travsporten som varumärke verkar ha hamnat lite på sned.
Ibland så ifrågasätter jag hur mycket ork och engagemang som jag har kvar. Men ändå så håller jag mig kvar. För känslan till hästarna är så mycket starkare än spel, fusk, doping och annat som får negativa rubriker.
Så detta inlägg tänkte jag tillägna den som är skyldig till mitt val här i livet. Och i dagarna mellan alla helgons dag och fars dag så kommer minnena upp så där lite oftare.
Min syster var på en tvâ veckors praktik genom skolan hos en av Åbytravets största tränare under slutet av 80-talet. Ett vackert sto med kapacitet, men som aldrig fick chansen då ägaren inte ville betala träningsavgiften. Tränaren såg att syster min tyckte om hästen och såg sin chans att bli av med lite kostnader då hon stått där och ätit i många, många månader. Sagt och gjort, stallplats fixades och märren fick komma till oss. Tränaren visade senare en otrolig generositet då han hjälpte oss att få överta ägarrätten av henne genom att efterskänka nästan ett års träningsavgift så att skulden av den tidigare ägaren inte skulle belasta henne vid en ägarändring.
Detta var ingångsporten till alla de fantastiska människor som sen korsade våra vägar med hjälp och råd. Många var de amatörer runt Asserdal utanför Kungsbacka som blev nära vänner med min pappa. Ingen fråga var för dum. Ingen utrustning var för omöjlig att låna.
Min pappa var också en av de solidariska torsdagsbesökarna på Åbytravet när kvällstävlingarna kördes. Där möttes amatörerna och de som bara ville hänga i stallen och snacka lite med tränarna. Förutom tävlingskvällarna så var det på lördagsförmiddagarna som stallbacken fylldes av folk. På lördagarna så kom regionens amatörer in för att köra fort.
Men det var under en vanligt torsdagskväll som familjen utökades med ytterligare en häst. På stallbacken låg det stora ”sommarstallet” som innehöll x antal boxar för utselningar inför lopp. Efter ett avslutande p-21 lopp så går min pappa igenom stallet för att komma undan regnet utanför. I en av boxarna hör han gap och skrik. En frustrerad och arg amatör står och piskar upp sin häst efter loppet. Min pappa tålde inte sådant och lyckades avbryta det som försegick. Jag vet inte exakt vad som hände, men pâ något sätt så köpte han där och då vår första tävlingshäst. Pappa gick in till närmaste proffstränare som ännu inte hade hunnit hem och lämnade in hästen i träning. Nu fördubblades vårt hästantal. Att märren också vid det här laget var betäckt med Olof Thorsons hingst Senator Alan gjorde att vi hastigt ökade på vårt hästantal.
Fölet som kom ut i juni 1990 blev början på mitt framtida karriärval. Fyra år gammal och nyss hemkommen från uppträning i dåvarande Tjeckoslovakien, så blev hans första tränare ingen mindre än pappan till min nuvarande chef. Sejouren blev dock inte så långvarig då han mest tyckte om att galoppera i träningen. Men skam den som ger sig… Med denna häst tog jag senare min första seger som amatörtränare. Så allt detta tack vare min fars kärlek till hästen som tvingade oss övriga i familjen att hänga på.
Han var alltid den förste jag ringde när jag vunnit lopp med någon häst här i Frankrike. Och med bara någon timme till Normandies kust så tänker jag ofta på honom. För utöver hästarna så hade han bara ett enda intresse… Historia och då andra världskriget. Så cirkeln är väl sluten nu…

Lunch i Lyon
Bruce Springsteen 70 - Tribute
Glenn Strömberg 25 september
Svenskt Mästerskap 12 oktober

© Åbytravet 2019